Kände att jag ville skriva ett inlägg där jag får skriva av mig lite om mina tankar o så. Så förbered er på att få läsa.

Bara jag som stör mig på när folk snackar skit om ens vänner framför/med en? Jag tål det inte. Ärligt, vill ni säga att h*n är dryg, ful, har nå rykte eller nå sånt, så säg det inte till mig eller så att jag hör. De allra flesta vet ju att jag tar åt mig väldigt mycket, och det gäller även sånt som inte handlar om mig. Snackar någon skit om mina vänner så tar jag åt mig. Jag får dåligt samvete över att jag får höra på det och att jag är med dom som säger såna saker. 
Visst, jag kan säga att jag inte är mycket bättre själv. Jag snackar skit. Dock inte lika mycket nu som förr men, jag gör det. Ärligt så har jag nog snackat lite skit om alla som jag är vän med nu, och det är inget jag är stolt över alls. Oftast har det varit för att jag varit avundsjuk på något, men det gav mig ändå inte rätten att säga saker jag sagt om vissa. Och därför, när folk nu säger saker om vissa av mina vänner, sen tycker att jag är konstig för att jag blir sur över de, när jag själv sagt samma sak för ett tag sen, då mår jag dåligt. Känner mig som en så jävla dålig människa. Jag är bättre än så. Jag är ingen ängel, men jag är bättre än förr. Förut dömde jag folk så enkelt av något jag hört eller så. Men jag försöker verkligen att skapa mig en egen uppfattning innan jag dömer nu. 
Och allt detta gör att jag verkligen, verkligen, verkligen inte klarar av när folk säger elaka saker om mina vänner. Jag kan inte stoppa folk från att säga saker, men ni behöver inte göra det när jag hör. 

Nog om det, det är en annan sak jag stör mig på också. Varför kan inte folk vara ärliga? Liksom visst, man behöver inte vara överdrivet ärliga hela tiden, man måste få dra vita lögner ibland och inte berätta hela sanningen jämt. Men man borde förstå när man ska va ärlig och när det är tillåtet att vara tyst, eller är det jag som tänker fel?
"Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen" Förut trodde jag inte alls på det där. Jag levde i lögner hela tiden och försökte att inte bry mig. Men jag har insett att allt blir vara värre i längden. Så många som ljugit mot mig förut har fått mig att bli beroende av bekräftelse. Jag måste få veta hela tiden vad jag betyder för andra människor, annars tror jag det värsta jämt. Har blivit sårad så många gånger att jag tror att alla kommer göra det. Känner mig hela tiden så dryg och desperat när jag får panik om jag inte får svar på sms inom 5 minuter. Jag kan få för mig att folk hatar mig av bara det. Jag vet ju att det oftast bara är så att mobilen dött eller nåt sånt, men ändå får jag panik. 
Jag vet inte hur jag ska bete mig längre. Blivit sviken så många gånger så jag tror att alla ska svika mig, vilket gör att jag oftast blir väldigt "på" än fast jag inte vill vara så. För att på grund av det har jag också blivit sviken, folk liksom lessnar på att jag aldrig litar på det dom säger och behöver bekräftelse hela tiden osv. Och det förstår jag, jag själv skulle inte stå ut med mig om jag var någon annan. Så alla vänner jag har är så jävla bra som står ut med mig. 
Men det finns fortfarande en person som betyder sjukt mycket, men jag verkligen inte förstår någonting av. Jag vet inte hur jag ska bete mig mot h*n eftersom h*n inte säger något. Hatar att jag blir så panikslagen och tror att h*n ska lämna mig för minsta lilla hela tiden, jag drygar mot den personen så jävla mycket att jag inte förstår att h*n ens svarar på sms och så längre. För det skulle nog inte jag ha gjort om jag va h*n. Men jag skulle ändå inte klara mig utan denna person. 
Men aja, nu vart det här personligare än det va tänkt, så jag avslutar detta nu. Hoppas ni fick er en liten tankeställare här.